Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Blogglista.se

Uppåt väggarna i Kiev.

Efter turen till Tjernobyl, hade vi några dagar kvar i Kiev, som vanligt promenerade vi runt en hel del. Som vanligt så fastnade jag för alla väggmålningar, samlar några i ett blogginlägg.

Förkyld och lite hängig i dag så det blir ingen text utan bara bilder.

Ha en fin lördag!



Postat 2018-09-22 08:52 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Russian woodpecker - Duga radar

Som sagt i förra inlägget så hade vi Duga radarstation kvar att titta på innan vi återvände till Kiev. På vägen dit åkte vi genom Röda skogen. En plats som blivit särskilt hårt drabbad av nedfallet, strålning var så kraftig att den tallskog som omgav reaktorerna dog inom några veckor. Skogen fick namnet ”Röda skogen”, eftersom alla de döda träden fick samma rödbruna färg. Nu ser man bara några få döda träd utefter vägen, eftersom det mesta av skogen avverkades och grävdes ner.

Det vi ska titta på nu finns bakom de här grindarna och var en superhemligt sovjetiskt försvarssystem.

Vi traskar vägen fram och jag är inte helt säker på vad det är vi ska få se, guiden har försökt förklara vad det är men det där går nog inte att riktigt förstå innan man ser det.

Verkar ha varit en livligt trafikerad väg eftersom det har funnits övergångsställen på den. Numera är det bara en liten skogsväg.

Hittar än väggmålning även här .

Lite djurliv finns det också.

När vi så kliver runt hörnet där vägen tar slut och får syn på det som vi skymtat mellan träden på väg hit, blir det en riktig WOW-effekt.

Sovjet hade arbetat länge med att ta fram radaranläggningar till sina anti-ballistiska missilsystem under 1960-talet. De flesta som togs fram under denna period var lite för otillräckliga anläggningar som endast var användbara för avlysning och radioanalyser. Inga av dessa tidiga system kunde ge information om eventuella attacker i tid, vilket krävs för att militären ska kunna förbereda och planera inför en eventuell attack.

Exakt hur den här fungerar förstod jag nog inte, men nog ser den imponerande ut och den ser oändlig ut.

Den heter för Duga, men går under smeknamnet "Russian Woodpecker". Smeknamnet fick den från att den sände ut en signal som kunde höras på kortvågsradiobandet världen över, mellan juli 1976 och december 1989. 

Jag går och går och det känns som om anläggningen aldrig tar slut.

Hög är den också, man känner sig ganska liten här.

Signalen som anläggningen sände ut lät som ett skarpt knackljud, därav namnet Hackspetten. Den sände med slumpmässiga hopp mellan frekvenserna och störde legitima sändningar och amatörradiosändare. Det ledde till massiva och tusentals klagomål världen över. Signalerna störde även TV-apparater, grammofoner och bandspelare.  Sverige var extra drabbat av störningarna då Duga-3 sändaren i Ukraina var riktad mot mellansverige och vidare mot Nordamerika via Grönland.

Högt där uppe har någon satt fast ett hänglås.

Blir lite speciella mönster beroende på var man står.

Vi stod där under och försökte klura ut hur det här mastodontbygget fungerade.

Sedan var det dags för återfärd till Kiev.

Vi vandrar vägen tillbaka till vår minibuss.

Tillbaka starten på turen där vi fick gå igenom två stationer som mätte vår strålningshalt. Vi fick kliva in i en detektor och lägga händerna på speciella plattor och vänta och se om det blev grön eller röd lampa. alla i vår grupp fick grön lampa och ingen behövde lämna sina byxor där.

En lugn biltur tillbaka till Kiev och med många tankar och intryck att smälta.



Postat 2018-09-20 11:26 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Atomograd.

Fortsätter promenaden i spökstaden Prypjat och har nu kommit till nöjesfältet Luna park, som aldrig hann bli ett riktigt nöjesfält. Det var alldeles nytt och skulle ha öppnat den 1 maj samma år som olyckan.
Nu står det här och förfaller, jag tror att den platsen i Prypjat är den mest fotograferade av alla. Speciellt då pariserhjulet. Men även dessa radiobilar som numera kan gå under namnet Radio-aktiva-bilar.
Karusellen som aldrig fick snurra och roa barn, rostar nu sönder och förfaller.
Här skulle det ha kunnat vara en fin plats för lek och avkoppling för barnen och föräldrarna sitta och vila, titta på de stojande barnen och njuta av blommor.
Vi tittar lite närmare på pariserhjulet.
En av korgarna är intressantare än de andra.
Varför då, undrar någon. Jo där hittade vi områdets högsta nivå av alla hot spot.
Vi avstår från att åka och köper inte någon biljett. Ser ändå ut som om om biljettförsäljaren avvikit.
Vi går vidare, det här ser ut om en lekstuga. Där har en björk hittat sig en väg rakt ut genom väggen.
Fortsätter förbi taggtråden och den rostiga stolpen.
Går genom en park...trodde vi.
Efter den vildvuxna parken kommer vi fram till fotbollsstadium.
Och när vår guide visar en bild av hur det såg ut här förut, så förstår jag att den vildvuxna parken var fotbollsplanen.
Det är läktarna vi står vid, trots att de är ganska förfallna, så går det bra att gå upp där.
Bänkarna är inte så sittvänliga länge.
Jag kikar in i gångarna under läktarna.
Följer sedan löparbanan bort till....
...den forna entrén.
Bänkar där ingen vill slå sig ner mer.
Fortsätter till idrottshallen, inte så lätt att spela basket här längre då golvet mer ser ut som om man tänker spela plockepinn.
Simhallen en trappa upp...
...har även den sett sina bästa dagar.
Dags att vandra tillbaka till vår lilla buss för att åka till Duga radar.
 Duga radar tar vi i morgon.


Postat 2018-09-19 09:09 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Pripjat/Prypjat i Tjernobyl.

Prypjat, eller Pripjat som den också kallas, var en stad som byggdes för arbetarna i Tjernobyls kärnkraftverk och hade cirka 50.000 innevånare. Av att döma av bilder från tiden före katastrofen så såg det ut som en ganska idyllisk plats.  Fast när vi kommer fram till skylten med stadens namn så känns det mer som en begravningsplats. 

Vägen in till staden är ganska öde, där även ett ord som ganska är en överdrift, för där möter vi inte en enda bil eller människa.

Innan Prypjatborna fick reda på vad som verkligen hade hänt tog det 36 timmar. En del hade vaknat under natten av några kraftiga smällar, men då det såg lugnt och vanligt ut på morgonen var det ingen som tänkte mer på det. Barnen gick till skolan, flera bröllop hölls och myndigheterna förberedde förstamajfirandet som om ingenting särskilt hade inträffat.

Inte förrän på eftermiddagen den 27 april fick de som bodde i Prypjat veta att de skulle evakueras.

Då såg det ut så här på den här platsen, där vi börjat vår promenad igenom spökstaden.

 Nu ser det ut så här. Husen på höger sida finns kvar, men syns inte för skogen som vuxit upp framför.

På morgonen efter olyckan kom det visserligen bilar till staden och spolade gatorna med något slags skum, men ingen berättade varför och barnen åkte kana i det hala och radioaktiva skummet.

När ordern av evakueringen väl kom var det ganska odramatiskt.  Ta med er bara det viktigaste och nödvändigaste, som id-handlingar och pengar. Ni kommer snart att få komma tillbaka. Fast nu vet de att den här platsen kommer inte att bli beboelig igen förrän tidigast om 24.000 år.

Rester från sovjettiden sitter kvar på en stolpe, men gatlyktan är inte så användbar längre.

Vi får inte gå in i höghusen för de har nu blivit så förfallna att rasrisken är väldigt stor, dessutom har stället varit föremål för plundrare. Det finns dessutom inget av värde kvar där inne, till och med toalettstolarna och elementen är bortforslade. Det sägs också att det är med hjälp av de vakter som är anställda för att förhindra plundringen, som plundringen kunde ske.

Det sägs också att det troligtvis, inom en snar framtid, kommer att bli förbjudet att gå omkring i staden på grund av rasrisken.

Det är lite svårt att få en riktig överblick av staden eftersom naturen tar över i snabb takt. Där det var torg, parker och gator ser det nu mer ut som skog.

Rester av rabatter och odlade blommor kan ses lite här och var.

Vi fortsätter vår promenad genom staden. Det här köpcentrat ser inte så välbesökt ut nu.

Här fanns förr både restauranger och butiker.

En liten påminnelse om att här lekte det glada barn förr i tiden.

Lite lockande att gå upp till övre våningen, men kan förstå varför vi inte får det. Den trappan ser inte så trygg ut, dessutom så är det tomt och öde där uppe.

Fönstren gapar tomma, här ser det ut som om de är bortplockade och inte bara sönderslagna som på de flesta ställen.

Vi har blivit ombedda att ha långärmat och gärna hatt då vi går omkring här, skyddar väl inte så mycket mot strålningen men damm och annat som kan falla ner hamnar inte på huden och i håret.

Runt omkring i staden finns det så kallade "hot spot" med extra hög strålning, här är ett sådant. En metallplatta bredvid trappan.

Äppleträden dignar av fina äpplen, bäst att låta dem hänga kvar.

De flesta hus är numera inbäddade i kraftig grönska.

De ser även ut att ha något att säga åt oss.

En trappa som ingen nöter skosulorna på längre.

Det finns flera väggmålningar här i Prypjat, jag vet inte om de är målade efter katastrofen eller före. Fast de ser väldigt fräscha ut så jag gissar på efter även om det vid vissa växt upp en hel del.

Innan vi går vidare till nöjesparken så kikar vi i något som ser ut att ha varit en konsthall.

Jag förstår killen där uppe vid trappan, de som bodde här hade nog behövt springa bort fortare än kvickt.

Zoomar in lite.

Det finns även ett nöjesfält, men tar det i nästa inlägg. Blev fler bilder i det här än vad jag tänkt från början.



Postat 2018-09-18 13:18 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Daghemmet i Tjernobyl

Efter den lilla byn med de förfallna husen åkte vi vidare till själva Chernobyl/Tjernobyl, där finns den enda statyn av Lenin i hela Ukraina.

 Här finns ett litet kapell också.

Vi kollade också in lite minnesmärken, här är det skyltar med namnen på alla som var tvungna att evakueras från den här byn.

En ängel spelar för dem.

Här finns också ett litet museum, eller snarare en utställning om tragedin. 

Samma hus på baksidan.

En titt där inne.

Även här förfaller husen.

Innan vi ska besöka det som var ett daghem är det dags för lunch.  All mat som serveras här ditransporteras utifrån, så man behöver inte vara rädd att äta där, men i tillagningen så finns det nog mer att hämta. En lunchmacka hade nog varit godare än det torra köttet. :)

Utanför lunchlokalen träffade vi på några hundar, den här var märkt i örat.

Det finns många hundar som driver omkring här, men det finns även ett företag som har börjat ta hand om hundar och adoptera bort dem. Dogs of Chernobyl, den som är mer intresserad kan läsa om det HÄR.

Vi beger oss i alla fall bort till Daghemmet.

Här är strålningen lite högre.

Drygt 130.000 personer evakuerades från  trakterna runt omkring kraftverket, de hade redan då utsatts för höga stråldoser långt över det normala. Hur många som dött till följd av katastrofen vet man inte med säkerhet, men man vet att antalet fall av sköldkörtelcancer hos barn har ökat.

Även här vid daghemmet ser det ut som om vi går in i en skog. Växtligheten har mer eller mindre tagit över området.

Trots plundring och förstörelse så ser man tydliga spår efter den verksamhet som varit här. Nu idag hörs inga glada banröster och skratt utan det som hörs är hur geigermätarna piper i olika snabba toner efter hur vi förflyttar oss. Tankarna går till de barn som lekte här, utan att veta vad som hänt och hur det har gått för dem senare i livet.

Någon har varit här och roats sig med prickskytte, har lite svårt att förstå att folk frivilligt varit hit och rotat runt bland dessa strålskadade prylar och det långt innan någon halveringstid gått. Vi som är där nu undviker att röra något.

Resten av bilderna från daghemmet får tala för sig själva.

Undrar vem som hade igelkotten som sin krok.

Sedan var det en tyst och tankfull liten skara människor som vandrade tillbaka till bussen för att åka vidare till Pripyat.



Postat 2018-09-16 11:10 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera
1 2 3 ... 331 Nästa 

Tidigare blogginlägg